Du får mig att tänka på perioden i mitt liv då jag var trasig. Då mitt bröst smärtade och ångestattackerna avlöste varandra. Det plågar mig när jag ser att du också mår dålig, så pass dåligt att du börjar hantera din ångest med samma verktyg som mig. Jag vill bara skaka om dig, få dig att förstå att ärren gör mer skada än nytta. Men hur?! Mamma frågar mig vad jag ville att folk skulle ha sagt när jag mådde sådär dålig. Det enda jag ville var att ha någon som gått igenom samma sak och sa: Jag förstår exakt vad du går igenom, förstör inte din kropp så som jag gjort. Och ge mig en kram. Något jag skäms över är mina ärr, mer än något annat. Det finns inget jag visar mindre än mina ärr. Mest för frågorna;Vad har du gjort? Varför? Och blickarna, dom där förbannade blickarna. 

 

 

 

 

 

Nu kan jag inte skriva mer förutom; Tack mamma, pappa, syster och bästa bästa vän (med flera) för att ni var där även fast ni inte förstod.