I will always miss you

Allting börjar sjunka in. Jag börjar förstå. Men jag gillar det inte. Jag gillar inte situationen. Långt ifrån. Men jag har inget val. Jag måste befinna mig här. Den är inte självvald och skulle aldrig bli de heller. 
Det tär så fruktansvärt mycket. Hur kan människor som stått en nära komma så långt bort? Tyna bort. Försvinna. Den störta frågan är hur kan dom göra såhär mot oss? 

Att sakna en människa som gått bort är en sak, den har jag hanterat många gånger, den hanterar jag varje dag. Men den här saknaden, saknaden efter människor som finns, levande, som finns inom sitt hemland men som man inte kan träffa, som valt att ta avstånd. Saknaden efter människor som funnits nära men bara stuckigt. Den saknaden är en annan saknad och den skäver på ett helt annat sett. 

Jag saknar er, jag saknar att ha er nära. Veta att det bara är att komma över. Jag saknar att kunna snacka med en vuxen människa som förstår. Jag saknar allt med er. Allt det dåliga. Och allt det bra! Jag saknar er,helt och hållet bara. Från min allra djupaste plats i mitt hjärta till mitt allra ytligaste hårstrå.

Det tar tid att acceptera detta, men någon gång måste man acceptera allt som händer. Man kan inte stanna kvar i tiden. Det tar ond men måste gå. Även detta! 

Jag säger för en sista gång: Ta hand om er, jag önskar er allt gott. En dag kanske ni kommer åter, det återstår att se. Men tills dess, eller tills livet tar slut, Sköt om er, var rädda om varandra. Jag saknar er, alla dagar i veckan, alla 24 timmar och alla sekunder av dygnet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback