När Kevin tog sitt liv började jag leta efter bloggar som skrev om liknande upplevelser för att försöka få någon slags tröst och inte få känna mig så ensam i all sorg. Det tog några månader innan jag hittade den här bloggen. Kvinnan som har skapat den och skriver heter Ludmilla Rosengren. Hon förlorade sin dotter i självmord bara två månader efter att vi förlorade Kevin. Jag har fått så mycket tröst av hennes inlägg, i saker hon har skrivit, och jag har insett att det blir bättre. Man kommer gå vidare, även om saknaden alltid kommer att finnas där och att alla frågor inte kommer att få ett svar så tar man sig vidare.

Jag är så otroligt tacksam för Ludmilla. Att hon skapade den här bloggen och fortsatte skriva hur tufft livet än var. Hon har hjälpt så många människor bara av att skriva om sina erfarenheter, om sorgen och saknaden men även allt annat som hör livet till. 

Det finns alltid något positivt från det negativa!