vet inte varför jag skrev detta, de bara rann ur fingrarna. men här har ni, en pyttepytte liten del av mitt liv.

---

För några år sedan lyssnade jag jämt på Johnny Cash. Han var typ guden i mitt liv. Men de senaste åren har han som försvunnit. Jag har inte lyssnat på han mycket. Bara någon enstaka låt då och då. Det är lite knasigt hur man kan gå från att avguda en artist till att knappt lyssna på han. Visst tycker jag han är grymt bra fortfarande, men inte sådär bra som jag tyckte då. Kanske var det tiden, måendet och allt som spelade in. Kanske var det så att jag behövde någon, vill inte kalla det för en förebild men något åt de hållet i alla fall.



Jag funderar ofta på den tiden då jag gick igenom mycket. den tiden då jag var långt ifrån stabil. då min trygghet kunde vara att stänga in mig i en garderob. då jag gjorde saker mot mig själv som jag ångrar så himla mycket idag. Tiden då jag stängde ut alla som ville nå mig. jag kan nog inte förlåta mig än på ett bra tag för de. jag kan känna en sån ånger för allt jag gjort.
jag har insett att vändningen kom när jag var med om en av de smärtsamaste sakerna i mitt liv..



jag började öppna ögonen när Kevin tog sitt liv. det var då jag började fatta vad jag höll på med. och jag insåg också att jag måste sluta med allt. kanske inte för min skull. men för min familjs skull. för mina vänners skull. jag ville och vill aldrig att någon i min närhet ska uppleva det jag upplevde från 23 mars 2008 och framåt. eller speciellt den 26 mars. det är sällan jag pratar om han nu för tiden. fast jag tror jag alltid har pratat sparsamt om han. kan vara för att han är ett ämne som är så nära inpå mig. det är alldeles för känsligt.



den varelse som har varit den bästa i mitt liv sedan 2007 är skruttis. min "lilla" vovve. han är nog den som fått ta emot flest tårar. och han har fått mig att skratta när absolut ingen annan kan. han är min lilla gullegris samtidigt som han kan vara djävulen själv. jag kan retas med han hur mycket jag vill men jag får alltid tillbaka också. jag kan göra det mesta med han utan att han protesterar, som den gången då jag klädde in HELA han med papper. hittar inte bild på de nu men någonstans ska det finnas bildbevis.


man önskar ju att man var sådär smal i dagens läge också´

sen har jag haft andra super kompisar som söttat mig och tagit mig dit jag är idag. för idag är jag en helt annan person. jag är en person som vågar. vågar saker som jag förut aldrig skulle ha vågat. jag vågar utsätta mig för obehagliga saker, saker jag är rädd för. för jag vet att jag tar mig igenom allt. och så länge allting är på mina villkor är det Okej.
jag kommer alltid ha mina dalar och mina toppar precis som alla andra. jag är en helt vanlig människa idag. förut var jag någon slags maskin kanske jag kan kalla mig, som bara gick och gick utan ett mål. idag har jag mål, jag vet ungefär vad jag vill några år framöver och jag älskar livet.

det är ingen som vet om hela min historia. och jag kommer aldrig avslöja hela, för det är mycket jag har förträngt och det är för mycket som är alldeles för jobbigt att prata om. men jag kommer aldrig hamna där jag en gång var.

förut var jag livrädd för att leva
men nu är jag dödsrädd för att dö